Hyresgäster skrämdes bort av mördad man?

Skrämmande saker hände på Torpavägen i Motala. Jag flyttade hit sommaren 1993, men bara efter ett par månader hade jag fått nog, det inte gick att bo kvar.

Ekenäs i Motala är ett bostadsområde som väl förtjänar sitt goda rykte. De som har haft turen att få ett hyreskontrakt här bor i regel kvar väldigt länge. Men statistiken har en mörk fläck, den gäller bara för 119 av de 120 lägenheterna ... 

Välkommen till min nya blogg!

Det är lätt att räkna dem som varje år väljer att flytta härifrån, de går förmodligen att räkna på den ena handens fingrar. Och så har det varit ända sedan de tjugoåtta tvåvåningshusen stod inflyttningsklara år 1989.
En del i områdets popularitet kan förklaras med det natursköna läget. Skogen och ängarna finns alldeles inpå knuten och bara ett stenkast bort flyter vackra Motala ström förbi små röda fiskebodar och genom tät grönska. 

Med sjön Boren som nära granne i nordost ligger Ekenäs "instängt" och är med största sannolikhet dömt som evig ändstation. Här dundrar ingen trafik förbi, Torpavägen är den enda gatan och den slutar där stigarna tar vid.

Men så var det den där statistiken. Den sammanfattade förstås hela området. Att den inte på långa vägar gick att använda som underlag för enrummaren i hus nummer 56, fick jag klart för mig efter ett samtal med en anställd hos Bostadsstiftelsen Platen år 1999. Omsättningen på hyresgäster hade varit så hög att "snacket börjat gå" hos hyresvärden. Ingen visste vad de täta utflyttningarna berodde på, bara att någonting inte riktigt var som det skulle.

Det var då som jag tog mig till mods och berättade om de upplevelser jag haft där sex år tidigare, och det öppnade upp för att ny och viktig information kunde skjutas till historien.

Det första kapitlet i min berättelse har sin första datering i en måndagseftermiddag år 1993, närmare bestämt den 2 augusti. 
Precis som för många andra unga småbarnsföräldrar så hade även jag och b.m (barnens mor) gått in i en kämpig period. I ett försök att rädda förhållandet tog vi det vågade beslutet att dela på oss ett tag (vilket faktiskt kom att hålla liv i relationen i ytterligare sex år). Då en ledig etta dök upp i samma område som i det vi bodde, var saken biff. Närheten till varandra hade varit en prioritering då jag letade lägenhet. 

Flytten avkunnades under den sista helgen i september och den speciella "sovpremiären" skedde natten mellan söndagen och måndagen. Förutom lite nya småljud, vilka nog är lite av vardagsmat när man hamnat i en ny bostad, förlöpte kvällen och natten som den skulle. Jag sov ostört varpå jag på måndagsmorgonen i sedvanlig ordning åkte till jobbet. Det var när jag kom hem på eftermiddagen som märkligheterna skulle börja.

När jag öppnade dörren fann jag att hallgolvet var tomt på post. Det var i och för sig inget konstigt med det, betydligt knepigare blev det när jag hittade dagens skörd från brevbäraren i en hög på köksbordet! Hur hade den hamnat där?

En relativt snabb slutsats blev "att eftersom jag är nyinflyttad så kanske vaktmästaren har varit inne i nåt ärende, kanske bytt nån blandare eller fixat med köksfläkten, ja vad som helst. Jag vet ju att de inte får gå in utan att ha informerat hyresgästen först, men jag är glömsk så det kan ju ha funnits en överenskommelse som jag sedan glömt bort." 

Jag lät det därför vara.

Men på tisdagen upprepades proceduren! Och när jag stod där i köket och häpet begrundade de inburna kuverten, fick jag se vaktmästaren komma gåendes utanför fönstret. Jag sprang ut och haffade honom, berättade om de senaste dagarnas märkliga händelser och frågade om det var han som varit inne i min lägenhet. Svaret var tvärt: "Nej för fan!"

- Jag tycker du ska ringa till områdeskontoret och berätta vad som hänt. Men jag kan inte tänka mig att någon inhyrd firma har varit inne, det kan jag verkligen inte. Sånt måste vi informera om först.

Jag ringde det där samtalet omedelbart men fick ungefär samma svar som av vaktmästaren. Inte heller fanns några nycklar "ute på vift", samtliga var tillbakalämnade av de två tidigare hyresgästerna.

Jag ska inte sticka under stol med att det hela började kännas jävligt obehagligt. Så fort jag lämnade lägenheten så ryckte jag i ytterdörren både två och tre gånger för att vara säker på att den var låst. Samma med altandörren.  Men vadå, vem skulle gå in i min lägenhet och lägga posten på bordet? Så himla dumt, ingenting var ju ens stulet! 

På onsdagen var dock ordning återställd och flera dagar följde sedan utan att några andra konstigheter inträffade, i alla fall inga värda att notera. Men på söndagen hände något som skulle få mig och b.m att fly lyan.

Det var sent på kvällen, mörkret hade lagt sig och vi satt och snackade igenom vår situation över en kopp kaffe. I sulkyn satt vår treårige son och sov.

På den tiden var vi båda rökare, så när det var dags för ett bloss, bestämde vi oss för att göra nikotinintagen i samband med en promenad. Vi släckte ned och tog sedan en skön sväng runt området, ett traskande som varade i kanske 15-20 minuter. På hemvägen skulle vi vinka av varandra utanför mitt hus innan de fortsatte hem till sitt, men när vi befann oss ett femtiotal meter från kåken stannade b.m plötsligt upp - och pekade. 

- Vimsar jag nu? Det där är väl ditt hus?! 

Jag vände mig om och kastade iväg en blick. Chock! Hela lägenheten lyste!

Vad gör man i ett sådant läge? Går hem och lägger sig som om ingenting har hänt? Eller följer med b.m hem och slaggar där? Jo, det blev det sista förstås!

Men först skulle jag släcka, det kunde inte stå och lysa sådär ända fram till klockan halv 5 dagen därpå.

B.m var dock lite skärrad och vägrade att följa med in så jag fick ombesörja denna mindre delikata uppgift på egen hand. Hon stod och väntade, halvt "på språng" i dörrhålet, medan jag kutade in. 

Precis varenda lampa brann; över spisen, på toan, i klädkammaren, på databordet, i fönstret. Rubbet! 

Jag var så uppjagad att jag sprang med bredkas genom hela lägenheten. Jag var ute på nolltid.

Med postincidenten i färskt minne, försäkrade b.m att hon aldrig mer skulle sätta sin fot i min lägenhet. Det var i och för sig inte värre än att vi träffades hos henne, hon och sonen bodde ju bara ett par hundra meter bort. Men jag var inte alls bekväm med att sitta själv i min etta, inte alls. Den där närvarokänslan kunde emellanåt vara rätt påtaglig och en kort tid efter det här med lamporna skulle nästa kuslighet inträffa.

Jag hade en jättestor klädkammare, säkert på sex-sju kvadrat, som jag använde som sovrum. En kväll när jag hade släckt lampan och skulle sova, kunde jag tydligt höra hur det började gå ute i hallen. Eftersom dörren nästan var helt igendragen kunde jag ingenting se, men att fotstegen var alldeles utanför dörren var helt uppenbart. Det var två meter dit.

Oj, jag minns faktiskt inte hur det slutade.

Nåväl, i det här läget funderade jag starkt på att säga upp kontraktet, även om jag innerst inne inte ville, Jag och b.m var inte i mål med vårat ännu och dessutom gillade jag lägenheten rätt bra. 61 kvadrat för en enrummare är rätt hyfsat, dessutom hade jag en ganska stor uteplats samt egen trädgård. Om jag på detta adderade ovissheten i vårt förhållandet, så var jag inte där än. Nej, jag beslutade mig för att fortsätta ett tag till, oavsett det om hänt. Och tur var väl det, annars kanske jag inte hade fått uppleva nästa incident, den mest skrämmande av dem alla dock. 

Jo, det kan låta konstigt att jag säger att det var tur, för det tyckte jag definitivt inte då kan jag lova. Men nu sitter jag ju med facit på hand och utan denna händelse hade historien inte alls varit av samma dignitet idag.

Jag har inget exakt datum här men det bör ha varit i september eller möjligtvis i oktober månad som detta hände. Det var en lördag i alla fall, en förmiddag och jag hade vaknat tidigt, käkat frukost och läst tidningen. Sedan ägnade jag en timma framför text-tv för att gå igenom stryktipset som skulle avgöras senare på eftermiddagen. När jag hade tippat klart, och innan det var dags att pinna i väg till tipsombudet, gick jag in i badrummet för att raka mig. 

Jag hade det där klassiska badrumsskåpet på väggen med spegelklädd dörr som man drar ut och ställer i valfri vinkel. Nu stod den i en sådan position att jag såg rakt ut i hallen när jag rakade mig. Och precis när jag hade startat rakapparaten och satt den mot min kind, drog den mystiska figuren förbi bakom min rygg ... 

Oja, jag såg honom så jäkla tydligt i spegeln men hann knappt börja tänka förrän ytterdörren slog igen med en redig smäll. Det var så att den enda tavlan jag hade på hallväggen gungade och slog mot tapeten ett par gånger.

Figuren ... en kortväxt och svartklädd person/gestalt med mörkt kort hår och en kroppslängd på runt 160.
Trots att synen inte varade i mer än några ögonblick, lyckas jag även notera att han hade huvudet vänt från mig, ja att ansiktet var vridet åt andra hållet. Jag såg nämligen bara hår, något jag då uppfattade som ett bakhuvud.

Jag kan än idag inte begripa min reaktion, jag borde ha låst toadörren och suttit och skakat gömd bakom tvättkorgen, men det tog väl ett tag innan poletten ramlade ned, antar jag. Istället rusade jag ut i trappuppgången och ut på gården för att försöka identifiera inkräktaren. Men personen i fråga var som uppslukad.

Hur han kunde försvinna så spårlöst på bara ett par sekunder är ett mysterium, men inte på långa vägar lika gåtfullt som det hade varit när han dök upp. Varifrån kom han?!

Jag hade ju suttit uppe i flera timmar den där morgonen och förmiddagen, jag hade dessutom suttit i rummet som han kom knallandes i från. 

Om han var av solid karaktär, dvs en livs levande person, vart hade han då uppehållit sig under all denna tid? Rummet var för bövelen bara tjugo kvadratmeter stort. Jag hade ju inte mer än hunnit in på muggen förrän hann dök upp.

Det här blev droppen. Jag sade upp lägenheten på måndagen och tillbringade inte en enda dag till i den under de tre månader som uppsägningstiden varade.
Trots att min vistelse på Torpavägen blev väldigt kortvarig, var historien inte slut där. Tvärtom.

Det blev en betydligt tidigare sammanstrålning med familjen än vad vi båda hade räknat med, möjligen kan dessa otrevliga månader ha svetsat oss samman. 

Vi fick ytterligare en son, flyttade till radhus (vilket jag tänker ta upp i en annat inlägg) och sedan köpte vi hus. Men sommaren 1999 började det knaka i fogarna på nytt och nu var förhållandet över för gott, det var dags för mig att åter jaga bostad.

Vart skulle jag bo? I Ekenäs? Tja varför inte. Eller rättare sagt "absolut!"
Så det blev ett nytt besök hos Bostadsstiftelsen Platens "bobutik" som har hand om uthyrningarna. 

Det var där och då jag hade det där samtalet som jag nämnde om i inledningen. Och konversationen hade börjat med en stilla undran över om det möjligen kunde finnas något ledigt i området. Och det fanns det.
En etta ...

När jag fick veta i vilket hus den låg, blev jag tvungen att sätta mig. Det var mina gamla!

- Okej, vad hände nu?! undrade hon lite förvånat.

- Hörrö, jag har bott i den lägenheten tidigare, jag tänker absolut inte flytta tillbaka dit, förklarade jag.

Man såg hur hon nästan började bubbla av nyfikenhet, hon och kollegorna hade ju suttit där ett tag och undrat över alla utflyttningar.

Vi hade ett spännande samtal och bara under de sex sista åren, från 1993 och framåt, hade lägenheten haft nio(!) olika hyresgäster. Den som hade "stått ut" längst hade klarat nio månader - och tre av hyresgästerna hade sagt upp sina kontrakt redan innan de hunnit bo där en månad. Lägenheten hade däremellan varit svåruthyrd, vid ett tillfälle hade den stått tom i ett halvår! Det var inte konstigt att snacket gick.

Kvinnan hade plockat upp en fullständig lägenhetshistorik på sin dataskärm, jag hade varit den tredje i ordningen och den som hade bott där innan mig hade inte heller blivit långvarig. 

Och så:

- Titta, den första hyresgästen bodde där i hela två år!

"Det var som sjutton!" utbrast jag.

Mot alla regler tilläts jag se vad hon fått fram - och det kom en lång rysning! Hyresgästen, en man med ett ganska ovanligt efternamn, fick min hjärna att omedelbart koppla samman honom med ett brutalt mord som hände i Motala i början på 90-talet.
- Det måste vara han! tänkte jag högt.
- Vadå?! 

När jag berättade om mina misstankar, drog hon koftan om sina axlar och huttrade lite förskräckt;
- Men usch, nu ryser jag verkligen!!!

Jo, jag minns den mannen. Jag kände honom inte men kommer i håg hur han såg ut. Och det kusliga är att hans utseende stämde väl överens med den jag hade sett i lägenheten. 

Nu var det bara att gasa på, jag ville absolut veta mer. Vad hände den där hemska dagen då han fick sätta livet till? Enligt tidningsuppgifter hade hans kropp hittats nedgrävd i en skog norr om Motala, mannen hade fått ta emot en lång serie slag i ansiktet med en svetshammare.

Det grymma våldet hade skett i en lägenhet på andra sidan stan vilket gjorde att jag behövde ytterligare svar. Bodde han där? I såna fall skulle händelserna på Torpavägen bli svåra att koppla samman med honom. Men pusselbitarna föll snabbt på plats, mordoffret var identisk med mannen i listan ...

Nu hör det till saken att bland hyresgästerna fanns ännu en person med ett väldigt ovanligt namn, så unikt att bara den personen och dennes familj med säkerhet kunde heta så. Namnet var taget.

Och nu skulle allt gå fort, jag hade en jäkla tur. En medelålders kvinna med samma efternamn visade sig bo granne med min mor. Så vid ett tillfälle, när jag såg henne ute i trädgården en dag,  passade jag på att växla några ord med kvinnan.
Jag fick då veta att det var hennes son och dennes flickvän som bott i lägenheten. På frågan om hon visste varför de flyttade efter så kort tid, svarade hon:

- De har ju en stor schäfer och vad de berättat för mig så trivdes inte hunden i lägenheten.

- Vadå "trivdes inte", frågade jag.

- Alltså, ganska ofta kunde han stå och bara glo rakt in i väggen eller ut i tomma intet, helt ursinnig. Han morrade så dreglet rann, det var svårt att få stopp på honom. 

Hon berättade också om ett annat tillfälle då schäferns uppträdande hade varit det helt motsatta.

- De hade varit ute och gått, när sonen öppnade lägenhetsdörren vägrade hunden att gå in. Han blev ståendes på tröskeln med blicken riktad in mot hallen. Han gnällde som en liten valp, lade sedan svansen mellan benen och pep i väg. Han betedde sig väldigt underligt."

25 år har nu gått sedan jag bodde i lägenheten - och snart tjugo sedan jag i någon mening kunde sätta punkt för alltsammans, men jag hoppas fortfarande på att hitta någon som bott i huset och som har något spännande att berätta. Jag vill inte fråga om den där listan igen eftersom jag vet att det är handlingar som är skyddade. Av den anledningen vet jag heller inte hur utflyttningarna sett ut efter 1999. Jag har bara hört talas om 17 stycken genom en hyfsat pålitlig källa men huruvida dessa siffror stämmer eller ej, vet jag inte.

Då har jag nått punkt i den berättelsen. Eller? Nja inte riktigt. I mitten på 2000-talet, jag låter årtalet vara osagt, stannade likbilen utanför huset en dag. Nyfikna barn kunde där se att "gubbarna" gick in i min gamla lägenhet med en bår. Det tog inte lång tid förrän jag nåddes av skvallret att man hämtat en man som legat död i badkaret en längre tid ...

På återseende.